Lördagstävlingen!
Äntligen kommer lördagstävlingen!
Detta är tvisten mellan 1984 av Georg Orwell och Oliver Twist av Charles Dickens. Dessa är två samhällskritiska romaner som nu ska tävla mot varandra.
Vem vinner?
Författarna levde och verkade under skilda epoker. Hur skiljer sig romanerna åt, på vilket sätt är de lika varandra och hur återspeglar de sin samtid?
Oliver Twist Utgiven som följetång från 1837 – 39 och bok 1839.
Charles Dickens verkade under Realismen. Det framgår tydligt i hans realistiska skildringar av personer och miljöer. Allt som händer skulle kunna hända i verkligheten. Dickens är ständigt närvarande i texten, det framgår tydligt att det är han som berättar. Det är hans åsikter och erfarenheter som ligger till grund för fabeln. Rätt vad det är trillar han in i inledningen av ett kapitel och redogör för sina åsikter eller varför han, författaren, valt att plötsligt hoppa i tidslinjen eller på annat vis försökt bryta någon dåtida litterär regel.
Stundom kan det bli tröttsamt för mig att läsa långa sekvenser med dialoger som återspeglar dåtidens sociala kultur. Jag upplever att det känns blasé; för det mesta vet jag vad personerna ska säga och göra innan de gör det. Men Dickens skildrar bara dåtidens sätt att umgås, det var inte klyschigt då och samma skådespel finns idag men med andra koder. Samtidigt går han till djupet med personerna långt bortom dåtidens sociala kultur och det gör han så bra att det är intressant än i dag, för bortom kultur och sociala skådespel har nog människan varit den samma sedan stenåldern.
Motiven som behandlas återspeglar samhället som Dickens lever i. Han låter huvudkaraktären Oliver Twist ta sig igenom mängder av prövningar som drottning Viktorias orättvisa klassamhälle hade att bjuda på. Till exempel får Oliver en hemskt ignorant och omänsklig behandling av de som skulle nära honom i barnhemmet där han hamnade efter modern dog vid födseln. Dickens lät bland annat barnhemsarbetarna stå som symbol för dåtidens klyftor mellan medelklass och fattighjon; Man ansåg, i stort sett, att de som hamnat i fattigdom är lata och snyltande personer. Och medelklassens anammande av denna idé gjorde att de inte behandlade fattiga som medmänniskor. 2Dickens gestaltar även den här ignoransen tydligt genom de som har hand om fattiginstitutionerna. Klassamhällets orättvisor var något som låg Dickens nära, eftersom han själv tvingats leva i fattigdom under en tid av sin barndom. Han hade både insikt och erfarenhet.
Men Dickens visar samtidigt att ondskan inte bara finns hos överheten. När Oliver flyr till London hamnar han i klorna på banditen Fagin, som utnyttjar föräldralösa barn i sin kriminella verksamhet. Fagin och hans rövarstråk befinner sig helt klart i samhällets bottenskikt. Samtidigt träffar Oliver människor som vill honom väl i både överklassen och i underklassen. Det verkar finnas en tydligt kristen moral som Dickens frambringar hos de människor som är av gott uppsåt. Ibland upplever jag denna moral ganska överdriven och naiv.
Och nu Orwell!!
1984 utgiven 1949 och skriven 1948.
Georg Orwell, pseudonym för Eric Arthur Blair verkade istället under Modernismen. Det märks på det politiska fokuset i Romanen. Och tillskillnad från Oliver Twist, som utspelade sig i författarens samtid så är den här romanen en dystopisk science fiction. Båda romanerna utspelar sig i England, och till viss del i även samma stad, London. Skillnaden är att den här gången är vi i ett framtida London i en totalitär stat vid namn Oceanen. Men med tanke på Orwells samtid så är den här mardrömslika framtiden inte långt bort; Därför har kanske Orwell symboliskt valt att göra titeln till ett anagram på året då han skrev boken. Dessutom skiljer sig berättarstilen, Orwell är inte alls närvarande i texten på samma sätt som Dickens. Vi får istället följa handlingen via huvudkaraktären Winstons tankar, observationer och dialoger.
Även om romanen är SF så känns personerna och händelserna realistiska. Det sociala samspelet bottnar i misstron som människor känner emot varandra i det här ständigt övervakade omänskliga samhället. Winstons inre dialoger är psykologiskt intressanta, hur han försöker återkalla förträngda minnen och hur han försöker bevara dem utan att ”Tanke polisen” ska märka att han tänker fritt. Det är ett laborerande om hur det skulle kunna vara att leva i en totalitär stat som är väldigt intressant. Man blir lika misstänksam som Winston, vilka är helt hjärntvättade och vilka går att lita på? -Vilka är mänskliga som jag?
På ett sätt är Winstons inre och yttre dialoger väldigt lika de som ”Leo Kall” har i Karin Boyes roman Kallocain4, och man kan undra om Orwell hade läst Kallocain när han skrev 1984. Orwell tog dock 1984 snäppet längre och i slutet får man möta den totalitära statens högra hand, O´Brien som beskriver hur partiet kan skriva om historien eftersom den enbart existerar i minnet. Hur partiet skapar verkligheten. Man drar liknelser till solipsismen, en filosofi som bygger på att det enda man kan vara säker på är att man själv existerar. I det här fallet är istället Storebror det enda som existerar och kan därför skapa verkligheten. O´Brien menar att det mänskliga är sjukdom och måste förintas. Makt är det enda som betyder något, ren makt, tillsynes helt utan anledning. När Winston fortfarande visar på att han har egna tankar kallas han för ”den sista människan”. Tillslut lyckas man ta det som man inte kunde tro var möjligt att ta från en annan människa, tankarna. Winston älskar storebror. Säger partiet att 2+2=5, är det så. Med Winston, dog den sista människan. Det är ett väldigt tragiskt slut som utspelar sig, till skillnad från i Oliver Twist där allt klaras upp och de goda ”lever lyckliga i alla sina dagar.”
Motiven som behandlas återspeglar Orwells samtid precis som Oliver Twist gjorde. Skillnaden är att den här samtiden är kantrad av världskrig. Två stora totalitära stater försöker ta makten och utöva sina förvridna ideologier. 1984 uttrycker en enorm oro inför det omänskliga samhället och en mörk framtid som i den här tiden inte alls var långt bort. Den vill varna och upplysa om det sjuka i dessa samhällen. Den vill värna om det fria ordet och den fria tanken. Oliver Twist skildrar istället orättvisor i klassamhället hos individer, man får möta några myndigheter i from av exempelvis domstolen och fattigvården men den går inte in på djupet i några samhällsstrukturer och ideologier så som 1984 gör. I stället handlar Oliver Twist mer om individens förhållande till den missgynnande samhällsmiljön.
Ett motiv som båda romanerna behandlar är klassamhället, skildringarna av ”fattighjons” liv och kvarter i Oliver Twists London påminner ofta om ”proleternas” liv och kvarter i 1984. I båda romanerna lever de i fallfärdiga ruckel och myllrar runt obrydda om vem som styr, för dem kommer situationen alltid se likadan ut i vilket fall som helst. Och på något vis känns det som att Georg Orwell kommenterar detta i 1984 medan han beskriver Winstons tankar om att ”det är hos proleterna som framtiden finns”. Det är i deras fria liv som mänskligheten får leva vidare ostört. Eftersom klassamhället i 1984 tror att underklassen är mer lik djur på grönarbete än människor så bryr de sig inte om att försöka påverka dem på ett psykologiskt plan. Och det känns som att Orwell påpekar att underklassen är samma människor i Oliver Twists London under Realismen, som de är i framtidens krigsförstörda London i Oceanen 1984. Båda romanerna tycks också upplysa om att alla människor har samma förutsättningar oavsett klass, men att samhället hela tiden motarbetar detta genom att vilja konservera klassamhället.
I slutändan vinner Winstons person min sympati . Oliver Twist framstår ofta som stolpig, som om det stod skrivet tölp i pannan på honom. Dickens kristna moral blir till syvende och sist löjlig, även fast han var unitarisk kristen.
Slutsatsen är således enkel att dra, vinnaren är:
George Orwell!!!!
I övrigt vill jag tillägga att Martin Bagge gör konserter där han blandar ord och toner av Bellman, Taube, Charles Dickens mfl. I detta fall uteslöts alltså George Orwell, vilket är närmast fegt. Gällande Taube är han blott en seglar-tarzan, iallafall om man ska tro Fred Åkerström. Trots detta har Fred ändå spelat in Fragancia.
Men Bellman och Orwell det vore väl något, kära läsare?
Över och ut
/getabocken
PS
Och jajjebulle, jag tonsätter alla inlägg, lyssna och njut medans ni läser: